För nästan 16 år sedan gjorde jag min första P4 Dokumentär. Den handlade om den då väldigt unga bloggaren Fridah Jönsson i Leksand. Detta var i december 2008 och att blogga var det hetaste man kunde göra, och det gjorde Fridah och hade en massa besökare på sin hemsida varje dag. (Hon bloggar fortfarande!)
Jag är givetvis jättestolt över dokumentären och jag är Fridah evigt tacksam som släppte in mig i sitt flickrum och lät mig ställa en hope märkliga frågor. Bland annat frågade jag henne om hon och pojkvännen Oskar tänkte ha barn i framtiden. Så här i efterhand kan jag väl erkänna att frågan kanske var lite väl magstark, särskilt då Fridah var 15 år och hade precis träffat sin Oskar. Min mormor, född 1916, tyckte frågan var oförskämd. Och det hade hon ju alldeles rätt i. Jag var en brådmogen journalist som inte skämdes för någonting. Kanske hade jag inte vågat ställa frågan idag.
Det har hänt mycket på 16 år, särskilt i dokumentärbranschen, med ökad konkurrens från andra plattformar. SR är inte längre ensam med att producera ljud-dokumentärer. Och berättandet har också förändrats. På den tiden kan man säga, lite tillspetsat, att det räckte med att berätta om ett tema i en dokumentär, ett fenomen. Sen var det ett plus om det fanns en bra story. Fenomenet i Fridah-dokumentären var att hon var ung och känd på internet och temat blev om att drömma om storstan. Hmm. Intressant, ja visst. Men förmodligen hade idén gått i papperskorgen i dag. (Sorry Fridah!!)
Idag är man som dokumentärmakare tvungen att först ha en story – som kan berätta något om ett fenomen i tiden. Fridah hade antagligen fått genomlida sju svåra kriser och oväntad vändning i sitt liv för att överhuvudtaget bli aktuell för en dokumentär.
Bra eller dåligt? Varje tid har sina ideal, rättesnören och trender och jag tror att dagens SR-dokumentärer är bra mycket spännande nu än då.
Just nu håller jag på att färdigställa min 10:e dokumentär i P4 Dok-formatet. Jag är både glad och stolt att jag tillsammans med P4 Dok-gänget utvecklat min berättarstil. Konceptet P4 Dok har givit mig en liten lekplats med tydliga stängsel och där inne kan jag leka och utvecklas, och hoppa runt.
Jag får ofta höra att jag har en bra radioröst och det är ju kul men jag hoppas publiken också hör hur jag arbetar med rytm, ton, musik, dramaturgi, framåtlut i mina P4 Dokumentärer. Alla ingredienser hör ihop för att få en hejdundrande berättelse i ett behagligt tempo. När jag fått igenom en idé så skapar jag alltid en spellista på Spotify där jag lägger till låtar som kan vara användbara i produktionen. Jag använder inte alla, men jag lyssnar mycket på låtarna för att komma in i rätt känsla.
Ibland har producenterna (ja, vi kommer till dom) sagt att ”OJ nu blev det mycket märklig musik här”… Och dom har ju alltid rätt, ibland går man fel, man missar helt enkelt att stämma gitarren.
Producenterna ja, under alla 10 dokumentärer har jag jobbat med Ola Hemström och Sofia Kottorp. Dom har alltid varit ihärdiga, peppande och påhejande, och ibland också lite stränga. Dom har gett mig den där lekplatsen att leka i. Ja, det är faktiskt så. När radio är som roligast så är det en lek för mig. Tänk att få leka på jobbet!?
Min största ”hit” är utan tvekan ”Mysteriet med kassettmannen” som släpptes i maj 2021. Den dokumentären var svår att misslyckas med eftersom den på pappret hade allt: ett mysterium att lösa, en märklig resedagbok på kassett och ett fenomen som sa något om dåtiden som vi kunde spegla mot nuet.
Min senaste dokumentär som släpps idag har också den ett mysterium att lösa, eller flera egentligen. Den innehåller: en apa, en fransman, en bitter gallerist, en lurig kvällstidningsredaktör, och en stor dos av göteborgskt tykenhet.
Och nu undrar ni hur det gick för Fridah och Oskar?
Jo då, min fråga om dom skulle ha barn var inte helt tagen ur luften. Idag har dom till och med två barn, Disa och Bernard, och är också stadigt gifta.
