Kategorier
podd tips

Premiär i höst: Sveriges första podcast

Ni vet kassetterna som Peter Apelgren hittade på loppis i början på 90-talet? Ja, Herbert Lindblads inspelningar alltså. Efter P4 Dokumentär ”Mysteriet med Kassettmannen” har jag fått många frågor om var man kan lyssna på alla band. Flera av inspelningarna finns HÄR, på Stefan Livhs Youtube-sida och i höst så ska jag göra en podd av alla inspelningar. Mycket Herbert-godis utlovas!

Clas med ufo-bandet. Det blev ett spännande samtal. Kommer någon gång i höst.

Podden kommer heta, lite ödmjukt så där; Sveriges första podcast.
(Förklaring till namnet kommer i första avsnittet).

Tanken är att jag och en gäst tillsammans lyssnar igenom de olika banden och förhoppningsvis väver in lite fakta i snacket. Var det vanligt med spritgömmor i skogen? De inlagda päronens historia och hur semestrade man på slutet av 70-talet? Allmänbildning i all ära men fokus kommer ju att ligga på Herberts underbara inspelningar.

Så nu samlar jag ihop material till podden, som jag och min arbetsgivare Iris media kommer stå bakom.

Det fina med Herberts band är att han inte bara spelat in sig själv. Det finns ju, som bekant, en hel del inspelningar av amatörradiotrafik och även inspelningar av en slags nyhetssändning som kretsar kring… Ufon! (Som det stod på ett av banden) Och vem kontaktar man om man har frågor om ufohistoria? Clas Svahn så klart. Så igår spelade jag in ett avsnitt av ”Sveriges första podcast” hemma hos honom i Järfälla. I det avsnittet, som ska handla om UFO-bandet, får vi till livs den fantastiska historien om Henry Svensson. Mariestads egensinnigaste invånare som inte bara var mycket ufo-kunnig, han var även en hejare på att prata och berätta. Ni kommer förstå mig så smånigom.

Henry Svensson i egen hög person! Ufo-legendar och Mariestadsprofil. Bild från privat samling.

Här skriver Clas Svahn om mitt besök

Kategorier
podd Uncategorized

Från skoltrött till gästföreläsare

Jag har aldrig varit särskilt bra i skolan. Speciellt inte från klass 1 fram till klass 9. Vad jag hade för medelbetyg i högstadiet ska vi inte prata om. Jag skolkade inte särskilt mycket men jag hade svårt att liksom koncentrera mig. Det mesta blev ganska slarvigt utfört. Men jag var samtidigt mycket samhällsintresserad. Jag missade sällan en nyhetssändning och jag körde alltid nyheter när jag lekte radio. (Att Olof Palmes mördare hade gripits var alltid i topp.)

Så kom gymnasiet och jag sökte in till medielinjen i Kungälv. Jag ville fördjupa mitt stora intresse: att sända radio, som jag har gjort till och från sommaren 1994. Men jag kom inte in. Hade ingen aning om vad jag skulle göra. Det fick bli el-programmet på Nösnäsgymnasiet i Stenungsund. Jag har alltid grejat med tekniska prylar och att koppla ihop lite el är väl inte så svårt? Jo då, det var hyfsat lätt men när det kom till matten blev det svårare. Det gick inget vidare på elprogrammet. Jösses vad jag maskade på dagarna. Gick runt inne på skolan och försökte gömma mig för lärarna. Jag var en så kallad hemmasittare fast jag var i skolan.

Det är 24 km mellan Stenungsund och Ljungskile. Jag vet inte hur jag hade hört talas om Ljungskile Folkhögskolas journalistlinje. Den hade ett samarbete med Sveriges Radio. Skolan ligger inte så långt från där jag är uppväxt men med mina dåliga skolresultat var det ljusår dit. På den tiden var söktrycket tungt och ryktet sa att det var omöjligt att komma in.

Jag hoppade av el-programmet och började istället på Komvux. Där läste jag till kurser för att få ett fullständigt gymnasiebetyg, det var man tvungen att ha för att komma in på journalistlinjen. Jag läste alla möjliga kurser, samhäll B, webbdesign, svenska B och C och plötsligt hände det något. Jag minns att jag satt hemma med mina föräldrars compaq-dator och hamrade in ett arbete om vietnamkriget. Jag tyckte det var så himla kul. Jag skrev ett tal till svenska c som fick applåder av mina klasskamrater och lärare. Vi hade en historielärare som tog med oss till Lödesö museum. Plötsligt var det kul att gå i skolan. Jag har funderat mycket på vad det var som hände. Var det ämnena, atmosfären på komvux-skolan eller att jag bestämt mig för att försöka ”bli nåt”?

Nu har jag svårt att ta det kronologiskt. Minnena flyter ihop. Men jag minns att jag hade pluggat klart på Komvux och jobbade ett år som lantbrevbärare på posten. På en av rundorna åkte man över motorvägen i trakterna av Gullborga i Svenshögen. Där på bron såg man vägen mot Ljungskile och jag kände alltid en längtan till att börja på Ljungskile folkhögskolas journalistlinje.

Jag sökte in och en dag kom det ett vitt kuvert i brevlådan. Jag bodde då i en lägenhet i Stenungsund och jag stängde in mig i sovrummet. Min dåvarande sambo har beskrivit det som att hon hörde ett vrål från en grottmänniska. Jag vrålade i både glädje och i nån slags revansch. Från att ha varit sämst i skolan hade jag plötsligt placerat mig innanför spärren bland de som var lite bättre.

Jag gick ut journalistlinjens radiolinje år 2005, med vänner för livet. Det var både en rolig och omtumlande tid.

För en tid sedan hörde läraren och journalisten Elisabeth Cederblad av sig till mig. Hon är numera lärare på Ljungskile Folkhögskolas journalistlinje och för första gången har skolan anordnat en poddkurs på distans. Elisabeth hade hört vår podd Fåglar finns och ville ha mig som gästföreläsare. Något som var svårt att tacka nej till.

Så där satt jag vid min mikrofon och skärm och försökte berätta hur man gör en podd. Nutidens 10 000 kr-fråga med lika många svar. Men jag pratade och jag fick initierade och roliga frågor och kursdeltagarna och Elisabeth somnade inte.

På journalistlinjen hade vi ofta gästföreläsare. Jag minns att Björn Tunbäck var där bland annat. Och tv-reporten Peter Löfgren. Jag tyckte alltid dessa tillfällen var givande, och jag var nog lite avundsjuk på dem som fick stå där och prata om sina yrken. Och nu fick jag göra samma sak. Det hade Peter i nionde klass som inte kom in på mediegymnasiet i Kungälv aldrig trott.

Kul att gästföreläsa för eminenta Ljungskile Folkhögskola. Det gör jag gärna fler gånger!
Kategorier
podd Uncategorized

Testa först och publicera sen

Klockan är 16:42 och det är lördag eftermiddag. Då ringer det på min telefon, numret är okänt för mig men jag är för nyfiken för att inte svara. Jag svarar med mitt namn och i andra änden hör jag en svag röst som säger ”Ja hej, hur startar man en podd?”

Hmm, det är också en fråga att få en lördagseftermiddag strax före att middagen ska lagas! Jag tackade för förtroendet och personen skulle ringa mig på måndag för att prata mer. (Det har personen dock ej gjort.)

Nåväl. Det var ju en bra fråga. Hur startar man egentligen en podd? Tja, det finns ju en massa att tänka på, innehåll, teknik, distribution, marknadsföring.

Jag hör ofta argumentet att ”det är bara att köra igång!”. Visst, det är kreativt och en inspirerande tanke, sätt dig ner med en mic och spela in och lägg ut. Men låt mig säga: mja.

Jag vet inte hur många poddar jag ramlar över som har en hyfsat bra tanke, det är ett innehåll som kanske kan locka mig. Jag trycker på play och kör igång. Det första som ibland möter mig är två personer som är fnittriga och nervösa och ursäktar för ljudkvalité, att dom är oerfarna, att detta är nytt för dom. I detta inlägg tänkte jag dela med mig av ett konkret tips:

Det finns en ganska naturlig utvecklingskurva för en nystartat podd, i podden Podgeek har det sagts att man helst vill glömma de 10 första avsnitten… De menar att det tar ett tag att lära sig teknik, att prata inför en mic, att hitta ämnen och format.

Mitt förslag är att du gör tvärtom. Sätt igång och spela in och labba med format, ton och teknik, men låt materialet ligga i din byrålåda. Testa testa testa och gör dessa tio avsnitt för dig själv och närmast sörjande. Då hinner du bli varm i kläderna och göra de vanligaste misstagen. Sen är du reda att spela in ditt första avsnitt som du kan publicera. Då kommer dina lyssnare möta en mycket proffsigare podd och chansen att lyssnaren kommer tillbaka blir större.

Testa först, publicera sedan.

Kategorier
ljud podd tips

Att spela in en podd hos Stefan Sundström

Äntligen fick vi tillfälle att besöka Sveriges punkfarfar nr 1, tomatodlaren, snusfabrikören, Allan Edwall-tolkaren, Stefan Sundström! Uppdraget var att spela in ett avsnitt av podden Fåglar finns med Stefan som gäst, hemma hos honom på Ekerö.

Ja, vi försöker göra så. Spela in på olika platser i olika miljöer. Det blir en rörelse i avsnitten och alla platser har olika förutsättningar för fågelskådning, något som är en värdefull ingrediens i vår podd.

Men att spela in på olika ställen och i olika miljöer kräver en hel del från en poddare. Man får vara med om det mesta. Man kan se Fåglar finns som en liten testpodd för olika ljudliga lösningar. Jag har testat myggor, jag har testat Zoom H6:s inbyggda MS-mic tillsammans med myggor och jag har satt upp en stereo-shotgun-mic i trädgården för att få det bästa stereoljudet.

Till slut valde jag följande lösning: jag spelar in min röst med Zoom H6 inbyggda MS-mic och spelar in min fågelexpert Peder med en Sennheiser MD21. Vi får en aning olika ljudbilder men det går att skruva lite på EQ:n, båda micarna återger oss i en perfekt mix vad jag kan bedöma med mina självlärda öron.

Som sagt, vi tog vårt pick och pack och drog till Ekerö och till Stefans berömda hus och trädgård. Det första som mötte oss var Stefan Sundström trevliga välkomnande i blårock. Det andra som mötte oss var ett jävla liv. Stenknallen ovanför Stefans hus höll på att få sig en omvandling eftersom det ska byggas ett hus på berget.

”Det håller på att bli nåt jävla Teeeeby det här” som Stefan Sundström kommenterade det faktum att han skulle få nya grannar.

Men det fanns ett mer akut problem, det borrades och dönade som om det vore byggandet av en ny motorväg. Och vi som hade tänkt att spela in en podd i Stefans trädgård och titta på fåglar!

Men här kom gästen själv med en lysande idé; vi börjar spela in på hans inglasade balkong med en massa oljud i bakgrunden och sedan gör vi en grej av oljudet och avbryter och fortsätter sedan inspelningen ute i skogen, långt bort från oljudet.

Stefan Sundström har verkligen en poäng här som varje poddare och ljudmakare borde fundera på: om det dyker upp ett problem på din inspelningsplats; gör en grej av det. Och det gjorde vi. I inledningen av avsnittet pratar vi om oljudet. ”Vi åkte till Stefan Sundström och förväntade oss lugnet på landet men möttes av ett jävla liv”. Och så pratade vi om det, spann kring det. Och som lyssnare känner man förhoppningsvis att vi pratar till dem, vi identifierar de genom att säga ”ja vi vet att det är lite oljud här men håll ut…!” Att prata med lyssnaren, det tror jag på.

Och visst, om man lyssnar på avsnittet så hör man borrljudet i bakgrunden och det kan bli liiiite jobbigt i längden men efter cirka 10 min upphör ljudet. Borrgubbarna gick på lunch och så var det problemet löst. Det gäller att ha tur också 🙂

Här spelade vi in! På Stefans inglasade balkong.
Kategorier
avstängare ljud podd tips

Att intervjua Lena Philipsson utan batterier

Ordstävet ”man lär sig av sina misstag” är ett väldigt uttjatat utryck. Men det är 100 procent sant, i alla fall i den anekdot jag tänker berätta nu.

Jag minns inte exakt årtal, men det måste varit efter millennieskiftet. Jag kanske pluggade på gymnasiet, och samtidigt jobbade jag ideellt på den nystartade radiokanalen Radio Bohuslän som då hade säte i Stenungsund. Jag och min dåvarande kollega Helene Hagström hade varje helg ett block som vi kallade för Helgblocket (inspirerande namn va…?) där vi påade och avade låtar och mellansnackade. Ibland hade vi nån gäst, jag minns att Uno Svenningsson var i studion en gång och en gång fick Helene seans med självaste Per Gessle och Marie Fredriksson.

Helene Hagström och Peter Johansson (numera Gropman) på Radio Bohuslän, nån gång när seklet var ungt. Notera min Jocke Berg-frippa.

Så en dag hade Helene fått chansen att intervjua Lena Philipsson. För en liten närradiostation var detta något stort. Men Helene hade fått förhinder och jag fick med väldigt kort varsel ta intervjun. Lena PH skulle ha någon show på Rondo och intervjun skulle äga rum i hennes loge.

Jag lånade min mors röda Renault Twingo och störtade iväg till radion där jag hämtade upp en MD-spelare med inspelningsfunktion och nån liten glappande mic. Jag frågade praktikanten om MD:n hade fräscha batterier. Det hade den, sa praktikanten.

Så här såg den ut! Minidiscen. Med tillhörande ljuddiskett.

Eftersom jag fått intervjun med så kort varsel var jag försenad och i bilen på E6:an ner mot Göteborg hann jag kanske tänka ut en vettig fråga, men i övrigt var mina kunskaper om Lena PH ytterst begränsade. Men jag var van att koka soppa på en spik. Det gjorde vi mycket på Radio Bohuslän. Upp med micen och kör, var devisen.

Vid den här tiden hade Lena PH ännu inte vunnit Melodifestivalen med ”Det gör ont”. Så Lena PH var mer ”jag syr mina egna kläder” och ”Dansa i neon”-Lena. Det kan man säkert fråga något om. Och om hennes show på Rondo.

Jag hittade en parkering utanför Rondo och störtade in till Lenas loge. Jag var försenad och uppe på scen stod hela hennes band och väntade på Lena inför genrepet av hennes show. Man kan väl milt säga att Lena PH inte var jättesugen på en intervju med en osnuten närradioreporter. Jag försökte lätta upp stämningen med några för-frågor, Lena sa: ”Ställ dina frågor så får jag se om jag kan svara”. Peppen var total!

Jag tog upp min MD-spelare och mic och tänkte att nu är det bara att köra, jag ville ju inte svika min kollega Helene som hade jobbat till sig ett sån fin kändis som Lena PH. Jag kan anta att jag med svettiga och stressiga fingrar tryckte på rec -knappen på MD-spelaren. Inspelningen gick igång. Jag skulle precis ställa mina oförberedda frågor när det blinkar till i displayen.

”Bat.” Blink blink blink. Död.

MD:n är död. Batterierna är slut.

Jag tittade upp mot Lena PH och undrade lite försiktigt om hon kanske möjligtvis hade några batterier liggandes nånstans. Nej. Det hade hon inte. Lena gick. Jag satt kvar, antagligen med den tommaste blick som någonsin hade skådats i Rondos loge.

Jag skyllde på praktikanten, han försäkrade ju att batterierna var fräscha. Men det var givetvis mitt eget fel, jag som reporter ska alltid ha koll på utrustningen, allt ska vara på sin plats. Hädanefter bär jag alltid med mig extra batterier, helst en hel batteripark 🙂

Så vad vill jag ha sagt med detta inlägg? Dels vill jag bjuda på en anekdot från en tid då närradio fungerade lite som nutidens poddar. Men jag drog en viktig lärdom av detta; ha alltid alltid koll på din utrustning. Det funkar inte att skylla på någon annan. Efter varje inspelning och intervju låter jag gästen sitta kvar en stund medans jag kontrollerar att inspelningen fastnat på minneskortet. Det har den gjort hittills, ja, frånsett från mötet med Lena PH. Om du tycker det är jobbigt att säga till gästen att sitta kvar kan du alltid skylla på chefen; ”hen blir så besviken om jag kommer hem utan en intervju”. Det fungerar alltid.

Allt som oftast hör jag nya poddare säga: jag köpte en mic och en inspelningsmojäng, satte upp den på bordet och bara körde. Visst, det arbetssättet är inspirerande och framåtsyftande, man vill komma igång med sin podd. Men oftast blir de första avsnitten dåliga rent ljudmässigt, och visst, det ligger i amatörpoddens natur att poddens utformning och tekniska färdigheter växer med tiden. Men om du som nybörjarpoddare lägger en halvtimme på att läsa instruktionsboken till din inspelningsmojäng, att testa utrustningen, att lyssna på hur det låter när du spelar in, ja då blir din podd mycket bättre!

Låt inte dina potentiella lyssnare skippa din podd, bli inte en avstängare. Och skyll ALDRIG på praktikanten…

Kategorier
podd tips

Härliga dagar med podden Fåglar finns

Kategorier
avstängare ljud podd tips

Ta lyssnaren i handen

Mina tidigare inlägg har mestadels handlat om teknik och ljud, men givetvis är ju innehållet viktigt!

Jag brukar predika vikten av att ta sin lyssnare i handen. Detta kan appliceras både i radio- och poddsammanhang, och kanske även i tv.

För mig handlar det om att bjuda in sin publik och säga ”hej, jag har något att berätta som jag tror du är intresserad av, ta min hand så ska jag visa dig”. Allt för många poddar idag görs för poddarnas egna nöjes skull, och kanske för poddarnas mormor eller närmast sörjande. Nu överdriver jag en aning, men ofta får jag den känslan. För att jag ska nappa på en podd i det oändliga flödet av poddar så vill jag som lyssnare bli inkluderad, omhändertagen, uppmärksammad. Många poddar är ju uppbyggda av att två personer (typ två sköna snubbar) sitter och snackar om ditt och datt och jag som lyssnare fastnar för deras stil, innehåll, jargong eller humor. Givetvis pratar de med varandra och kan inte bokstavligt tala med mig som lyssnar eftersom jag inte deltar i samtalet. Men ändå, ett bra exempel på ett inkluderande sätt är Fredrik och Filips podcast, Fredriks klassiska ”dååååååååååååååååååååå säger vi välkomna”… är idag nära en patenterad inledning och jag som lyssnare känner mig inkluderad, han välkomnar mig. Allt som oftast brukar Filip berätta hur mycket han uppskattar varje veckas poddstund och att spendera den med deras fans. Visst, kanske ett PR-trick, men jag känner mig uppmärksammad.

Filip och Fredrik – vars podd i skrivande stund är uppe i 531 avsnitt! Foto: Margareta Bloom Sandebäck / Kanal 5

Bristen på att ta hand om lyssnaren kommer antagligen från att många poddare inte har någon bakgrund i radiomediet. Där jobbar man ständigt med påannonser, eller påa som det heter på radiospråk. Påan kan jämställas med tidningens ingress till sin funktion. Här redovisas vinkel och nyhet, tillräckligt mycket information för att hänga med i resten av det man ska läsa eller höra. Givetvis blir det svårt för alla snack-poddar att redovisa vinkeln för avsnittet, men jag tycker det är klokt att tänka påa eller inledning – ett sätt att leda in lyssnaren, att inkludera, uppmärksamma och omhänderta.

En podd kan bli väldigt intern, och om jag saknar förkunskap om dem som snackar så kan det lätt bli en avstängare.


Kategorier
ljud podd

Poddmatchen: Zoom H8 vs. Zoom Podtrack P4

I det senaste avsnittet av podden Podgeek redogjorde Per Olof Arnäs förtjänstfullt för skillnaden mellan Zoom och Zoom. Numera är ju videokonferenssystemet Zoom vida känt. Men för mig är Zoom främst förknippat med olika gitarrpedaler och på senare år även ljudinspelare som passar bra att använda till radio- och poddproduktion.

Själv använder jag flitigt min Zoom H6, en slags multiinspelare. Zoom har byggt en egen typ av micingång (mic capsule) som endast passar Zooms micar. I H6-paketet ingår en så kallad MS-mic och en stereomic, men man kan även köpa till andra micar och grejer till uttaget, bland annat en shotgun-mic. Men det fina i kråksången är att Zoom H6 även har fyra ingångar för XLR eller stor tele. Detta gör att jag kan använda Zoom H6 som en vanlig reporterinspelare men även som en liten mixer om behovet finns, praktiskt när jag exempelvis gör längre poddintervjuer, som till exempel här. Jag gillar H6 för dess breda användningsområde, och för ljudet givetvis. Man får väldigt mycket bra ljud för en förhållandevis låg peng.

Den senaste tiden har Zoom kommit med en rad nya produkter som passar för poddare och ljudkreatörer. Låt mig reflektera kring dessa nyheter ur ett poddperspektiv.

I början av sommaren lanserades Zoom H8, eller rymdskeppet som jag väljer att kalla den. Den ser väldigt…stor och klumpig ut! Dels har den den speciella micingången som vi känner igen från H6 och dess föregångare men den har också 6 ingångar för externa micar. Vem har 6 gäster med sig i en podcast…? Det som förvånar mig med H8:an är att man inte gjort det enklare att spela in telefonare eller koppla upp videosamtal, speciellt nödvändigt i dessa pandemitider.

Zoom H8 – eller rymdskeppet. Alt: Hjälp den anfaller! Foto: Från Zooms hemsida.

Nja, H8:an verkar inte vara en jättebra lösning för en poddare som vill ha en enkel inspelare, den här produkten är en kompromiss mellan användningsområdena spela in en podd, spela in musik och ”fältinspelning”. Visserligen finns det knappar som man kan spela upp jinglar ifrån, det är en kul funktion för att skapa en live on tape-känsla under en poddinspelning, men jag tror H8:an har alldeles för många knappar och funktioner, det blir för mycket för en amatörpoddare att ta in helt enkelt.

Men lite senare under sommaren 2020 var Zoom i farten igen. Denna gången lanserade de Zoom Podtrak P4. En ganska liten inspelare helt dedikerad åt poddinspelningar på plats, eller ”on location”. P4:an har inga specialmicingångar som på H6 och H8 och är inte tänkt att fungera som en reporterpryl på fältet. Den har fyra XLR-ingångar för micar, fyra olika utgångar för hörlurar med individuella reglage, alla medverkande kan alltså bestämma själva vilken styrka de vill ha på sina lurar. Den fiffigaste funktionen är ändå telefoningången där man kan koppla in en iphone eller liknande tillsammans med en så kallad TRRS-kabel. Och det ska även gå att koppla in videosamtal. Smart Zoom! Här har de verkligen tänkt till och skapat en produkt som är anpassad efter rådande förhållanden, fler och fler poddare vill ta in gäster på distans och vill göra det på en enkelt sätt, utan att rådgöra med en ljudingenjör. Det finns 1000 olika lösningar för att spela in gäster på distans, men det krävs lite googlande och pyssel.

Zoom Podtrak P4. Bild lånad från Zooms hemsida.

Som ni ser på bilden finns det även små knappar, märkta A,B,C,D och dom är till för att spela upp jinglar under en inspelning. Jag gillar det tänket, att göra det live on tape. Låtsas göra liveradio.

Nu ska vi i sanningens namn säga att jag inte testat P4:an själv. Men produkten ser väldigt bra ut på pappret.

Kategorier
avstängare ljud podd tips

Därför ska du ha bra ljud på din podd

Jag tycker det är svårt att upptäcka nya poddar och anledningen är att det finns så himla många att välja på. Var ska jag börja någonstans? Jag drunknar oftast i valmöjligheterna, lite som när man letar efter något att se på SVT play eller Netflix eller i Readly.

Men när jag väl hittar något som verkar intressant uppstår nästa problem: Ljudet. Eller i de flesta fall; bristen på bra ljud.

Okej, jag vet. Många poddare idag har ingen bakgrund i radiovärlden eller tidigare erfarenhet av att spela in ljud, fine, det är en del av tjusningen med poddar. Vem som helst kan lägga ut en podd och bli nästa stjärna på ljudhimmelen.

Men för mig är ett dåligt ljud på en i övrigt bra podd en så kallad avstängare. Upplägget och gästerna kan vara jätteintressanta men mina öron blir så sorgsna av att jag helt enkelt stänger av och glömmer bort podden.

Inspelning av regnljud med min ständiga följeslagare ZOOM H6.

Problemet med att vara så kallad professionell inom radio- och poddbranschen är att mina öron inte fungerar som random poddares öron. Jag är en finsmakare och kanske lite känslig för ljudet, vilket är helt naturligt. Många poddar som ligger på topplistorna suger rent ljudmässigt, så jag har majoriteten av lyssnare emot mig i denna fråga.

Men låt mig ändå ge några anledningar till att du ska ha bra ljud på din podd.

  1. Dina lyssnare är värda bra ljud
    Detta är kanske den viktigaste anledningen. Om du har personer som lyssnar på din podd och tryckt på prenumerera så vill du ge de det bästa, inte sant? Om du värnar dina lyssnare så hänger de kvar, ta hand om dem som de vore dina egna barn.

  2. Ljud drunknar lätt i bullriga miljöer
    Drömmen vore ju om alla satt i tysta stängda rum med dyra hörlurar och avnjöt din podd. Då hade crappy ljud inte varit något problem. Men så ser verkligheten inte ut. Jag ska ta mig själv som exempel. Jag lyssnar oftast på poddar i bilen, på löpturen eller på cykelturen. Jag har ett par Koss-lurar för ett par hundringar och ibland brötar stora lastbilar förbi och vissa poddart blir då olyssningsbara. Jag hör helt enkelt inte vad som sägs, och då lyssnar jag hyfsat högt i lurar, för högt om du skulle fråga örondoktorn… Detsamma gäller på en buss där medpassagerarna babblar högt i kombination med bussens motorljud.

  3. Det är proffsigt med bra ljud
    För en poddare är det mycket att tänka på. Podden ska ha ett bra namn, en bra omslagsbild och en bra ”om”-text. Och bra avsnitt förstås. Och bra ljud! Om du har bra ljud i din podd så lovar jag att ÄNNU fler kommer att lyssna. Även sura gamla gubbar som mig 😉

Hur får man då bra ljud i sin podd? Det får vi återkomma till.

Kategorier
podd Uncategorized

Digital omstart

Vad har ni gjort i sommar? Själv har jag funderat på att vara eller icke vara, i det så kallade cyberspace alltså. Är det nödvändigt att ha en egen hemsida? Jag funderade fram och tillbaks, och vad ska man då ha på en hemsida?

Mitt första tips för att göra en bra podd: drick mycket kaffe. Det gör jag på denna bild.

Jag gjorde rent hus på alla domäner jag tidigare ägde och köpte istället denna domän, petergropman.se – ja det är det jag heter. Detta är ingen CV-sida utan en blogg där jag skriver om mina aktuella projekt, gör reklam för mina egna produktioner (poddar och SR-prylar) och skriver några inlägg på hur man gör en podd på bästa sätt. Mina inlägg ska inte ses som vetenskap utan bygger på min egen kunskap om hur man gör radio och poddar.

Välkommen!