Kategori: dokumentär

I lördags sändes min P2 Dokumentär ”Vad hände med Bångbro-Stina?”. Mycket kul att vara tillbaka i P2 Dokumentär, det var ju ett tag sedan sist, våren 2015 närmare bestämt då mitt program om Evert Taube och Huldas Karin sändes.

Bångbro-Stina ja! Vilken profil! Och vilken bortglömd pionjär. Hon utmanade den manliga dragspelsgenren, hon var den första kvinnliga dragspelaren som spelades in på skiva. På 30-talet blev Stina Karlsson ”Bångbro-Stina” med hela svenska folket. Men plötsligt försvann hon från estraderna.

Bångbro-Stina var ett stort namn i dragspelskretsar på 30-talet. Tillsammans med Albin Fernström spelade hon in stenkakor i London, kuskade runt i folkparkerna och spelades i radio, alltid med ett taktfast komp i dragspelsbasen.

Men i slutet på 40-talet tycktes strålkastarljuset slockna.

I den här dokumentären söker jag svaret på vad som egentligen fick Bångbro-Stina att lägga dragspelet på hyllan.  

Medverkande i dokumentären:

• 

• 

• 

• 

Tack till alla medverkande! Läs mer här om Wictor Johanssons forskning Var är dragspelsmusikens kvinnor?” (Svenskt visarkiv)

Äntligen är det dags att publicera en sprillans ny radiodokumentär och givetvis innehåller historien några kassettband… Efter att vi släppte ”Mysteriet med kassettmannen” så verkar jag dras mot de magiska små banden. Visst, det är nostalgiskt, det är gubbvarning på nivå 10 men det är också som små minidokumentärer. Man hittar ett band; stoppar in det i bandspelaren (jo en sådan ska man ha kvar!) och vips så dyker det upp en inspelning med Tracks med Kaj Kindvall från en regnig lördag i oktober på 90-talet. Och man sveps tillbaka i tiden. Minnen vaknar till liv, man gör en dokumentär resa i huvudet.

För att vara lite högtravande kan man säga att kassettband är en minnesbärare. Så har det verkligen varit för Ludvig Isacsson, den yngsta sonen till artisten Pierre Isacsson. Han var nio år gammal när Pierre omkom med Estonia, tillsammans med 851 andra den där blåsiga natten på Östersjön. Det blev en svår period för Ludvig och hans familj. Men kvar fanns fyra soloskivor, en superhit, och massa låtar tillsammans med Family Four och en stor låda med massvis med kassettband. Det var antagligen ingen tröst, katastrofen var ju ett faktum, men kanske något att hålla i handen när det blåste som mest.

På kassetterna fanns flera demoinspelningar som aldrig tidigare har publicerats, klipp från Pierres karriär, telefonsvararmeddelanden, och inspelningar då Pierre repeterar vad han ska säga i ett radioprogram. För Ludvig blev det ett sätt att få kontakt med sin bortgångne far, ett sätt för honom att förstå vad konflikten mellan Pierre och Ludvigs mamma egentligen handlade om. Och en röst till tröst. Och vilken röst sedan, en tung basstämma med kraft och trygghet. Den där papparösten som vi alla nog kan relatera till.

Vi har valt att kalla P4 Dokumentären för ”I skuggan av källarlåten”. För så var det verkligen för Pierre Isacsson. Han fick en megahit med låten ”Då går jag ned i min källare”, året var 1974 och karriären pekade spikrakt uppåt. Visserligen var han redan känd från gruppen Family four men nu lossnade det på riktigt. Men en stor hit kan också vara en belastning. I dokumentären beskriver biografiförfattaren Per Wiker låten som plojlåt (den handlar om en man som leker med sin ångmaskin i källaren och samtidigt smuttar på ett glas vin) som kanske skymde sikten för hans andra låtar. För det kom faktiskt många låtar med Pierre Isacsson på 70-talet, fyra soloskivor på rad blev det. Skivorna är ganska blandade i både genrer, kvalitet och upphovsmän. Det är schlagers, svensktopp och countrystänkare på svenska. Guldkornen på skivorna är enligt mig: Spå mig, Morgan Kane, Snart kommer jag hem, Jag vill andas samma luft som du, Gatorna på Söder, Dags att gå, tacks för mig, och Angelina. Vill också på att rekommendera ”Spelaren” som kom som singel 1982. (Ja, det är en översättning av The Gambler).

Att arbeta med en dokumentär som kretsar kring en artist är extra kul. Oftast finns det ett digert arkivmaterial att ”leka” med. Så var det när jag jobbade med dokumentären om Robert Broberg Tv- och radioarkiven är smockfyllda med herr Zero, både i intervjuer, urflippade program och inspelade shower. Då är det extra kul att leta fram klipp som kanske inte är så välspelade, kanske kan jag bjuda lyssnare på nåt fynd från arkivet…

Men med Pierre är det annorlunda. I hans fall vimlar det inte av intervjuer i arkiven. Och hans soloskivor är inte lättillgängliga, det finns bara enstaka låtar på digitala plattformer. Jag har haft hjälp av SR-arkivet att få fram hans musik men jag bestämde mig också för att skaffa soloskivorna själv under arbetets gång. På vinyl så klart! Man måste liksom känna och klämma på vaxen. Så det blev till att leta på Tradera, skivbörser och loppisar. Och till slut kunde jag bärga alla fyra skivor.

Men trots att Pierre är lite anonym i eterarkiven så lämnade han, som sagt, många kassetter efter sig och även privata videofilmer som familjen Isacsson har delat med sig frikostigt av.

Men det mest talande klippet av alla är nog när Pierre försöker sig på en comeback. Sommaren 1994 uppträder han i ett caféprogram i TV och får frågan var han har varit nånstans. Han berättar att han jobbar som kryssningsvärd på färjan mellan Stockholm och Tallin. Sen kommer frågan om källarlåten, om han någonsin kommer ifrån den… Nej är svaret.

Det som inte tv-tittarna vet är att Pierre är nyskild och deprimerad och kämpar för att få skivbolagen att förstå att det finns betydligt mer seriösare låtar från herr Isacsson. Men ingen verkar nappa. (Se klippet här nedan när Pierre spelar då outgivna Eden i TV 1994)

Några månader senare är katastrofen ett faktum.

Cirka 27 år efter Pierre Isacssons död är han aktuell med musiken han aldrig hann ge ut, med skivan ”Innan slutet”, som sonen Ludvig låtit ge ut.

Medverkande i programmet:

Ludvig Isacsson – son, artist och producent
Per Wiker – författare till boken om Pierre Isacsson
Pontus Platin – artist och kompis
Janne Schaffer – gitarrist
Marie Bergman – artist

Stort tack till alla medverkande!

Jag har fått några frågor om vilken musik jag använder i P4 Dokumentären ”Mysteriet med Kassettmannen” och nu har jag gjort en spellista, både med stämningsmusik och musik som spelats i den vanliga radion.

Enjoy!

Släppdag! Äntligen är ”Mysteriet med Kassettmannen” ute! Finns nu ute som podd på SR Play. Eller lyssna här:

Baserat på dem 10 kassettband som hittades på en loppis av Peter Apelgren år 1993 så är det med största sannolikhet Herbert Lindblad som hörs på banden.

Jag ska inte ta på mig äran helt själv. Jag har mitt privatspanarteam att tacka. Eric, Joacim, Fredrik, Mats och Björn! Tack!

Men vem var egentligen Herbert Lindblad? Vet vi egentligen så mycket mer? Han var uppenbarligen intresserad av radiokommunikation och var en pionjär inom teknik och han var radiospanare under andra världskriget (!). Ogift, barnlös och verkade leva ett stillsamt liv. Varför spelade han in sig själv? Vad hade han tyckt om att bli ett radiofenomen? Hur gick hans innersta tankar?

Jag passade på att ställa dessa frågor till Anders Nilsson i Kvänum. En farbror på över 80 år som är släkt med Herbert. Han tror att Herbert gjorde en slags ”dokumenterande insats” då han spelade in sig själv.
Och denna dokumentation, denna ljuddagbok, blir något som vi nutidsmänniskor kan spegla oss i, att kika in i en svunnen tid. Något att skratta åt, något att fascineras av, något att underhållas av.

Och vad hade Herbert tyckt om att vi sänder ut hans ljuddagbok, både nu och i Morgonpasset på 90-talet? Det är ju ändå hans dagbok vi publicerar. Jag ställde frågan till Anders:

”Jag skulle gissa… Om du frågar honom skulle han vara lite blygsam och säga ja men det är väl inget att göra om, men innerst inne skulle han nog uppskatta det, det tror jag”

Det finns nog en Herbert i varje släkt. Ni vet den där ogifta mannen som dyker upp i en beige jacka på alla släktkalas. Hälsar artigt men tar knappt nån plats i sammanhanget. Startar inga konversationer. Sitter för sig själv. Lite eljest.

Jag pratade med en kollega häromdagen och han sa så här: Ja så där är min morbror! Han säger inte så mycket på kalasen och brukar somna i ett hörn.

Exakt så. Lite mystisk, ingen känner egentligen släktingen på riktigt. Och kanske var hans inspelningar ett sätt att lära känna den där avlägsna släktingen, förstå vad som pågick bakom kulisserna.

Och vad pågick då i Herbert Lindblads liv? Faktiskt inte så mycket. Han åkte runt och semestrade i diverse skogsdungar och lagade fiskbullar med förkokta potäter. Till efterrätt tog han inlagda päron. Och kaffe på det, med en kopp mjölk till. Ibland lyssnade han på radio, ibland på amatörradiokollegor som han fick in på kortvåg. Ibland satt han bara på en stol mitt i skogen och tittade rakt ut i intet.

Gott så.

Hur stor är egentligen sannolikheten att den unge komikern och konstnären Peter Apelgren hittar inspelningarna med ”En svensk man på resa” på Myrorna nånstans i Göteborg tidigt 90-tal? Inte alls stor. Men det hände och det blev en ”grej”. Tack gode gud för det.

Alla finner inte ett nöje över ett gäng kassetter där en ensam man spelar in sig själv genom att berätta, typ ingenting…

Under arbetets gång med min kommande radiodokumentär om fenomenet ”En svensk man på resa” stötte jag på fenomenet ”Shut upp little man” (Tack Fredrik Af Trampe för att du upplyste mig om detta).

Två killar flyttar in i en risig lägenhet i San Fransisco. Det är sent 80-tal och den första tiden hör den ena killen konstiga röster under natten. Någon säger ”Shut up little man”. Efter lite utforskande upptäcker killarna att dom bor grannar med två kraftigt alkoholiserade gubbar. Dom super och bråkar. Konstant. Och allt som oftast ropar den ene ”Shut up little man!”.

Något väcker deras intresse. Dom tejpar fast en mic på en skidstav och försöker komma närmare med micen genom fönstret. Sedan trycker dom på rec.

Kassetterna sprids i killarnas umgängeskrets och blir kult. Dom ges ut på cd, det görs serietidningar med dialogen från inspelningarna, låtar, pjäser och den här dokumentärfilmen. Shut up litte man blir även citerat i Seinfeld.

De flesta hade nog bara blivit irriterad över sådana grannar. Bråk, fest och gap är inte det man vill uppleva på nätterna. Men som tur var så fann dessa 20-nånting-killar det hela komiskt. Tack för det.

Samma sak med Apelgren som hittar banden på Myrorna. Det behövdes ett Apelgrenskts sinnelag för att uppskatta mannens intetsägande reseskildringar. I hans värld blev det ”content” (hatar egentligen det ordet), om det hade kommit från någon annan kanske det inte blivit roligt. Så smånigom spelar han upp banden för Stefan Livh och Tomas Tengby som på den tiden rattade Morgonpasset i P3 från Göteborg. Mannens entoniga malande med små ljudliga reseanteckningar passade perfekt in i radions flöde på den tiden. Då kändes radion mer vilda västern, idag hade det inte alls passat in i den mer uppstyrda morgonradion.

Som tur är finns det få paralleller mellan ”Shut upp little man” och ”En svensk man på resa”. Båda fenomenen utgår visserligen från några kassettband och blir kända (Dock är ”Shut up little man” mycket mycket större) men vår man på resa är inte lika explosiv och alkoholiserad. Det finns inga spår av ilska eller alkoholmissbruk. Det enda missnöje man kan spåra är när vår man inte hittar Mobergs minnessten. ”Dom kan ha sin sten för sig själva”. Eller när han dräller för länge på Malmös gator och missar transferbussen till båten. Men det ordnar sig ändå tillslut. Puh.