Kategorier
avstängare ljud podd tips

Att intervjua Lena Philipsson utan batterier

Ordstävet ”man lär sig av sina misstag” är ett väldigt uttjatat utryck. Men det är 100 procent sant, i alla fall i den anekdot jag tänker berätta nu.

Jag minns inte exakt årtal, men det måste varit efter millennieskiftet. Jag kanske pluggade på gymnasiet, och samtidigt jobbade jag ideellt på den nystartade radiokanalen Radio Bohuslän som då hade säte i Stenungsund. Jag och min dåvarande kollega Helene Hagström hade varje helg ett block som vi kallade för Helgblocket (inspirerande namn va…?) där vi påade och avade låtar och mellansnackade. Ibland hade vi nån gäst, jag minns att Uno Svenningsson var i studion en gång och en gång fick Helene seans med självaste Per Gessle och Marie Fredriksson.

Helene Hagström och Peter Johansson (numera Gropman) på Radio Bohuslän, nån gång när seklet var ungt. Notera min Jocke Berg-frippa.

Så en dag hade Helene fått chansen att intervjua Lena Philipsson. För en liten närradiostation var detta något stort. Men Helene hade fått förhinder och jag fick med väldigt kort varsel ta intervjun. Lena PH skulle ha någon show på Rondo och intervjun skulle äga rum i hennes loge.

Jag lånade min mors röda Renault Twingo och störtade iväg till radion där jag hämtade upp en MD-spelare med inspelningsfunktion och nån liten glappande mic. Jag frågade praktikanten om MD:n hade fräscha batterier. Det hade den, sa praktikanten.

Så här såg den ut! Minidiscen. Med tillhörande ljuddiskett.

Eftersom jag fått intervjun med så kort varsel var jag försenad och i bilen på E6:an ner mot Göteborg hann jag kanske tänka ut en vettig fråga, men i övrigt var mina kunskaper om Lena PH ytterst begränsade. Men jag var van att koka soppa på en spik. Det gjorde vi mycket på Radio Bohuslän. Upp med micen och kör, var devisen.

Vid den här tiden hade Lena PH ännu inte vunnit Melodifestivalen med ”Det gör ont”. Så Lena PH var mer ”jag syr mina egna kläder” och ”Dansa i neon”-Lena. Det kan man säkert fråga något om. Och om hennes show på Rondo.

Jag hittade en parkering utanför Rondo och störtade in till Lenas loge. Jag var försenad och uppe på scen stod hela hennes band och väntade på Lena inför genrepet av hennes show. Man kan väl milt säga att Lena PH inte var jättesugen på en intervju med en osnuten närradioreporter. Jag försökte lätta upp stämningen med några för-frågor, Lena sa: ”Ställ dina frågor så får jag se om jag kan svara”. Peppen var total!

Jag tog upp min MD-spelare och mic och tänkte att nu är det bara att köra, jag ville ju inte svika min kollega Helene som hade jobbat till sig ett sån fin kändis som Lena PH. Jag kan anta att jag med svettiga och stressiga fingrar tryckte på rec -knappen på MD-spelaren. Inspelningen gick igång. Jag skulle precis ställa mina oförberedda frågor när det blinkar till i displayen.

”Bat.” Blink blink blink. Död.

MD:n är död. Batterierna är slut.

Jag tittade upp mot Lena PH och undrade lite försiktigt om hon kanske möjligtvis hade några batterier liggandes nånstans. Nej. Det hade hon inte. Lena gick. Jag satt kvar, antagligen med den tommaste blick som någonsin hade skådats i Rondos loge.

Jag skyllde på praktikanten, han försäkrade ju att batterierna var fräscha. Men det var givetvis mitt eget fel, jag som reporter ska alltid ha koll på utrustningen, allt ska vara på sin plats. Hädanefter bär jag alltid med mig extra batterier, helst en hel batteripark 🙂

Så vad vill jag ha sagt med detta inlägg? Dels vill jag bjuda på en anekdot från en tid då närradio fungerade lite som nutidens poddar. Men jag drog en viktig lärdom av detta; ha alltid alltid koll på din utrustning. Det funkar inte att skylla på någon annan. Efter varje inspelning och intervju låter jag gästen sitta kvar en stund medans jag kontrollerar att inspelningen fastnat på minneskortet. Det har den gjort hittills, ja, frånsett från mötet med Lena PH. Om du tycker det är jobbigt att säga till gästen att sitta kvar kan du alltid skylla på chefen; ”hen blir så besviken om jag kommer hem utan en intervju”. Det fungerar alltid.

Allt som oftast hör jag nya poddare säga: jag köpte en mic och en inspelningsmojäng, satte upp den på bordet och bara körde. Visst, det arbetssättet är inspirerande och framåtsyftande, man vill komma igång med sin podd. Men oftast blir de första avsnitten dåliga rent ljudmässigt, och visst, det ligger i amatörpoddens natur att poddens utformning och tekniska färdigheter växer med tiden. Men om du som nybörjarpoddare lägger en halvtimme på att läsa instruktionsboken till din inspelningsmojäng, att testa utrustningen, att lyssna på hur det låter när du spelar in, ja då blir din podd mycket bättre!

Låt inte dina potentiella lyssnare skippa din podd, bli inte en avstängare. Och skyll ALDRIG på praktikanten…

Kategorier
avstängare ljud podd tips

Ta lyssnaren i handen

Mina tidigare inlägg har mestadels handlat om teknik och ljud, men givetvis är ju innehållet viktigt!

Jag brukar predika vikten av att ta sin lyssnare i handen. Detta kan appliceras både i radio- och poddsammanhang, och kanske även i tv.

För mig handlar det om att bjuda in sin publik och säga ”hej, jag har något att berätta som jag tror du är intresserad av, ta min hand så ska jag visa dig”. Allt för många poddar idag görs för poddarnas egna nöjes skull, och kanske för poddarnas mormor eller närmast sörjande. Nu överdriver jag en aning, men ofta får jag den känslan. För att jag ska nappa på en podd i det oändliga flödet av poddar så vill jag som lyssnare bli inkluderad, omhändertagen, uppmärksammad. Många poddar är ju uppbyggda av att två personer (typ två sköna snubbar) sitter och snackar om ditt och datt och jag som lyssnare fastnar för deras stil, innehåll, jargong eller humor. Givetvis pratar de med varandra och kan inte bokstavligt tala med mig som lyssnar eftersom jag inte deltar i samtalet. Men ändå, ett bra exempel på ett inkluderande sätt är Fredrik och Filips podcast, Fredriks klassiska ”dååååååååååååååååååååå säger vi välkomna”… är idag nära en patenterad inledning och jag som lyssnare känner mig inkluderad, han välkomnar mig. Allt som oftast brukar Filip berätta hur mycket han uppskattar varje veckas poddstund och att spendera den med deras fans. Visst, kanske ett PR-trick, men jag känner mig uppmärksammad.

Filip och Fredrik – vars podd i skrivande stund är uppe i 531 avsnitt! Foto: Margareta Bloom Sandebäck / Kanal 5

Bristen på att ta hand om lyssnaren kommer antagligen från att många poddare inte har någon bakgrund i radiomediet. Där jobbar man ständigt med påannonser, eller påa som det heter på radiospråk. Påan kan jämställas med tidningens ingress till sin funktion. Här redovisas vinkel och nyhet, tillräckligt mycket information för att hänga med i resten av det man ska läsa eller höra. Givetvis blir det svårt för alla snack-poddar att redovisa vinkeln för avsnittet, men jag tycker det är klokt att tänka påa eller inledning – ett sätt att leda in lyssnaren, att inkludera, uppmärksamma och omhänderta.

En podd kan bli väldigt intern, och om jag saknar förkunskap om dem som snackar så kan det lätt bli en avstängare.


Kategorier
avstängare ljud podd tips

Därför ska du ha bra ljud på din podd

Jag tycker det är svårt att upptäcka nya poddar och anledningen är att det finns så himla många att välja på. Var ska jag börja någonstans? Jag drunknar oftast i valmöjligheterna, lite som när man letar efter något att se på SVT play eller Netflix eller i Readly.

Men när jag väl hittar något som verkar intressant uppstår nästa problem: Ljudet. Eller i de flesta fall; bristen på bra ljud.

Okej, jag vet. Många poddare idag har ingen bakgrund i radiovärlden eller tidigare erfarenhet av att spela in ljud, fine, det är en del av tjusningen med poddar. Vem som helst kan lägga ut en podd och bli nästa stjärna på ljudhimmelen.

Men för mig är ett dåligt ljud på en i övrigt bra podd en så kallad avstängare. Upplägget och gästerna kan vara jätteintressanta men mina öron blir så sorgsna av att jag helt enkelt stänger av och glömmer bort podden.

Inspelning av regnljud med min ständiga följeslagare ZOOM H6.

Problemet med att vara så kallad professionell inom radio- och poddbranschen är att mina öron inte fungerar som random poddares öron. Jag är en finsmakare och kanske lite känslig för ljudet, vilket är helt naturligt. Många poddar som ligger på topplistorna suger rent ljudmässigt, så jag har majoriteten av lyssnare emot mig i denna fråga.

Men låt mig ändå ge några anledningar till att du ska ha bra ljud på din podd.

  1. Dina lyssnare är värda bra ljud
    Detta är kanske den viktigaste anledningen. Om du har personer som lyssnar på din podd och tryckt på prenumerera så vill du ge de det bästa, inte sant? Om du värnar dina lyssnare så hänger de kvar, ta hand om dem som de vore dina egna barn.

  2. Ljud drunknar lätt i bullriga miljöer
    Drömmen vore ju om alla satt i tysta stängda rum med dyra hörlurar och avnjöt din podd. Då hade crappy ljud inte varit något problem. Men så ser verkligheten inte ut. Jag ska ta mig själv som exempel. Jag lyssnar oftast på poddar i bilen, på löpturen eller på cykelturen. Jag har ett par Koss-lurar för ett par hundringar och ibland brötar stora lastbilar förbi och vissa poddart blir då olyssningsbara. Jag hör helt enkelt inte vad som sägs, och då lyssnar jag hyfsat högt i lurar, för högt om du skulle fråga örondoktorn… Detsamma gäller på en buss där medpassagerarna babblar högt i kombination med bussens motorljud.

  3. Det är proffsigt med bra ljud
    För en poddare är det mycket att tänka på. Podden ska ha ett bra namn, en bra omslagsbild och en bra ”om”-text. Och bra avsnitt förstås. Och bra ljud! Om du har bra ljud i din podd så lovar jag att ÄNNU fler kommer att lyssna. Även sura gamla gubbar som mig 😉

Hur får man då bra ljud i sin podd? Det får vi återkomma till.