Herbert köper westernböcker som reselektyr och besöker Uddevalla, Hällevadsholm och Vassbotten, bland annat. Herbert berättar om olika bensinpriser och grämer sig för att ha glömt ”behållaren” hemma i köket. Vem är Gösta? Herberts svar på Alfons hemliga kompis Mållgan? Panel Berghe/Aldén diskuterar.
Herbert firar midsommar med frikadeller och kålsoppa och ett kort bad. Resan går mot Borås-hållet, vidare till Jönköping och hem igen. I detta avsnitt, som är en del av inspelningen från sommaren 1975 tar Herbert med lyssnaren till bäcken för att visa på hur den låter – det är som han gör radio för en publik – frågan för vem? Mysteriet fortsätter!
Panelen, med Joacim Aldén och Olof Berghe lär Peter vad en kall avrivning är. Här finns länken till en lektion i hydroterapi.
Herberts resa går vidare, den här gången besöks bland annat orter som Dals Rostock, Grästorp, Trollhättan och Sollebrunn. Den mytomspunna graven i Mellerud nämns för första gången. Experimenten med bädden fortsätter. Redaktionen har fått lyssnarmail, från Mexico! Avsnittet analyseras av en panel bestående av Olof Berghe och Joacim Aldén, hängivna Herbert-fans. Vi smakar av Herberts efterrätt: konserverade päronhalvor. Avsnittet är inspelat på Slottsskogsgatan 81 i Göteborg, sommaren 2021.
Äntligen! Premiär för Sveriges första podcast.
I det första avsnittet går Herbert ”Kassettmannen” Lindblads resor genom Småland, Halland och Västergötland. Vi lär oss om triangelformade varningsmärken, stenbroar i Falkenberg och hur man sov i bilar på 70-talet. Avsnittet analyseras av en panel bestående av Olof Berghe och Joacim Aldén, hängivna Herbert-fans.
De första sex avsnitten av Sveriges första podcast är inspelade på Slottsskogsgatan 81, på den innergård som Herbert bodde.
Ett nytt avsnitt kommer att publicerar varje fredag, senast kl 09:00.
I morse gjorde jag en googling på Herbert Lindblad, mest för att se om någon hade sagt något om honom på nätet. Och kolla vad som dök upp! Herbert Lindblad har fått en egen Wikipedia-sida!
Och vem har då skapat sidan? Faktiskt ingen aning, och det är inte jag.
Mystiken kring Herbert Lindblad lever vidare.
Höll ju på att glömma! Jag fick den stora äran att medverka i kollegan och vännen Fredrik Ralstrands podd TV-fabriken. Jag och Fredrik Johnsson (dokumentärman, skapade P3 Dokumentär en gång i tiden). I detta avsnitt summerar vi och analyserar vi säsong tre av TV-fabriken. Kan verkligen rekommendera denna podd, jo jag är totalt partisk i detta fall, men Fredrik är otroligt bra på att intervjua kända och okända personer i TV-branschen, han är totalt orädd och väjer aldrig för obekväma frågor. Något som tyvärr saknas i många andra poddar idag. Kolla även in extramaterialet på fabrikens youtube-sida, här finns många härliga bakom kulisserna-klipp!
Ni vet kassetterna som Peter Apelgren hittade på loppis i början på 90-talet? Ja, Herbert Lindblads inspelningar alltså. Efter P4 Dokumentär ”Mysteriet med Kassettmannen” har jag fått många frågor om var man kan lyssna på alla band. Flera av inspelningarna finns HÄR, på Stefan Livhs Youtube-sida och i höst så ska jag göra en podd av alla inspelningar. Mycket Herbert-godis utlovas!
Podden kommer heta, lite ödmjukt så där; Sveriges första podcast.
(Förklaring till namnet kommer i första avsnittet).
Tanken är att jag och en gäst tillsammans lyssnar igenom de olika banden och förhoppningsvis väver in lite fakta i snacket. Var det vanligt med spritgömmor i skogen? De inlagda päronens historia och hur semestrade man på slutet av 70-talet? Allmänbildning i all ära men fokus kommer ju att ligga på Herberts underbara inspelningar.
Så nu samlar jag ihop material till podden, som jag och min arbetsgivare Iris media kommer stå bakom.
Det fina med Herberts band är att han inte bara spelat in sig själv. Det finns ju, som bekant, en hel del inspelningar av amatörradiotrafik och även inspelningar av en slags nyhetssändning som kretsar kring… Ufon! (Som det stod på ett av banden) Och vem kontaktar man om man har frågor om ufohistoria? Clas Svahn så klart. Så igår spelade jag in ett avsnitt av ”Sveriges första podcast” hemma hos honom i Järfälla. I det avsnittet, som ska handla om UFO-bandet, får vi till livs den fantastiska historien om Henry Svensson. Mariestads egensinnigaste invånare som inte bara var mycket ufo-kunnig, han var även en hejare på att prata och berätta. Ni kommer förstå mig så smånigom.
Jag har aldrig varit särskilt bra i skolan. Speciellt inte från klass 1 fram till klass 9. Vad jag hade för medelbetyg i högstadiet ska vi inte prata om. Jag skolkade inte särskilt mycket men jag hade svårt att liksom koncentrera mig. Det mesta blev ganska slarvigt utfört. Men jag var samtidigt mycket samhällsintresserad. Jag missade sällan en nyhetssändning och jag körde alltid nyheter när jag lekte radio. (Att Olof Palmes mördare hade gripits var alltid i topp.)
Så kom gymnasiet och jag sökte in till medielinjen i Kungälv. Jag ville fördjupa mitt stora intresse: att sända radio, som jag har gjort till och från sommaren 1994. Men jag kom inte in. Hade ingen aning om vad jag skulle göra. Det fick bli el-programmet på Nösnäsgymnasiet i Stenungsund. Jag har alltid grejat med tekniska prylar och att koppla ihop lite el är väl inte så svårt? Jo då, det var hyfsat lätt men när det kom till matten blev det svårare. Det gick inget vidare på elprogrammet. Jösses vad jag maskade på dagarna. Gick runt inne på skolan och försökte gömma mig för lärarna. Jag var en så kallad hemmasittare fast jag var i skolan.
Det är 24 km mellan Stenungsund och Ljungskile. Jag vet inte hur jag hade hört talas om Ljungskile Folkhögskolas journalistlinje. Den hade ett samarbete med Sveriges Radio. Skolan ligger inte så långt från där jag är uppväxt men med mina dåliga skolresultat var det ljusår dit. På den tiden var söktrycket tungt och ryktet sa att det var omöjligt att komma in.
Jag hoppade av el-programmet och började istället på Komvux. Där läste jag till kurser för att få ett fullständigt gymnasiebetyg, det var man tvungen att ha för att komma in på journalistlinjen. Jag läste alla möjliga kurser, samhäll B, webbdesign, svenska B och C och plötsligt hände det något. Jag minns att jag satt hemma med mina föräldrars compaq-dator och hamrade in ett arbete om vietnamkriget. Jag tyckte det var så himla kul. Jag skrev ett tal till svenska c som fick applåder av mina klasskamrater och lärare. Vi hade en historielärare som tog med oss till Lödesö museum. Plötsligt var det kul att gå i skolan. Jag har funderat mycket på vad det var som hände. Var det ämnena, atmosfären på komvux-skolan eller att jag bestämt mig för att försöka ”bli nåt”?
Nu har jag svårt att ta det kronologiskt. Minnena flyter ihop. Men jag minns att jag hade pluggat klart på Komvux och jobbade ett år som lantbrevbärare på posten. På en av rundorna åkte man över motorvägen i trakterna av Gullborga i Svenshögen. Där på bron såg man vägen mot Ljungskile och jag kände alltid en längtan till att börja på Ljungskile folkhögskolas journalistlinje.
Jag sökte in och en dag kom det ett vitt kuvert i brevlådan. Jag bodde då i en lägenhet i Stenungsund och jag stängde in mig i sovrummet. Min dåvarande sambo har beskrivit det som att hon hörde ett vrål från en grottmänniska. Jag vrålade i både glädje och i nån slags revansch. Från att ha varit sämst i skolan hade jag plötsligt placerat mig innanför spärren bland de som var lite bättre.
Jag gick ut journalistlinjens radiolinje år 2005, med vänner för livet. Det var både en rolig och omtumlande tid.
För en tid sedan hörde läraren och journalisten Elisabeth Cederblad av sig till mig. Hon är numera lärare på Ljungskile Folkhögskolas journalistlinje och för första gången har skolan anordnat en poddkurs på distans. Elisabeth hade hört vår podd Fåglar finns och ville ha mig som gästföreläsare. Något som var svårt att tacka nej till.
Så där satt jag vid min mikrofon och skärm och försökte berätta hur man gör en podd. Nutidens 10 000 kr-fråga med lika många svar. Men jag pratade och jag fick initierade och roliga frågor och kursdeltagarna och Elisabeth somnade inte.
På journalistlinjen hade vi ofta gästföreläsare. Jag minns att Björn Tunbäck var där bland annat. Och tv-reporten Peter Löfgren. Jag tyckte alltid dessa tillfällen var givande, och jag var nog lite avundsjuk på dem som fick stå där och prata om sina yrken. Och nu fick jag göra samma sak. Det hade Peter i nionde klass som inte kom in på mediegymnasiet i Kungälv aldrig trott.
Klockan är 16:42 och det är lördag eftermiddag. Då ringer det på min telefon, numret är okänt för mig men jag är för nyfiken för att inte svara. Jag svarar med mitt namn och i andra änden hör jag en svag röst som säger ”Ja hej, hur startar man en podd?”
Hmm, det är också en fråga att få en lördagseftermiddag strax före att middagen ska lagas! Jag tackade för förtroendet och personen skulle ringa mig på måndag för att prata mer. (Det har personen dock ej gjort.)
Nåväl. Det var ju en bra fråga. Hur startar man egentligen en podd? Tja, det finns ju en massa att tänka på, innehåll, teknik, distribution, marknadsföring.
Jag hör ofta argumentet att ”det är bara att köra igång!”. Visst, det är kreativt och en inspirerande tanke, sätt dig ner med en mic och spela in och lägg ut. Men låt mig säga: mja.
Jag vet inte hur många poddar jag ramlar över som har en hyfsat bra tanke, det är ett innehåll som kanske kan locka mig. Jag trycker på play och kör igång. Det första som ibland möter mig är två personer som är fnittriga och nervösa och ursäktar för ljudkvalité, att dom är oerfarna, att detta är nytt för dom. I detta inlägg tänkte jag dela med mig av ett konkret tips:
Det finns en ganska naturlig utvecklingskurva för en nystartat podd, i podden Podgeek har det sagts att man helst vill glömma de 10 första avsnitten… De menar att det tar ett tag att lära sig teknik, att prata inför en mic, att hitta ämnen och format.
Mitt förslag är att du gör tvärtom. Sätt igång och spela in och labba med format, ton och teknik, men låt materialet ligga i din byrålåda. Testa testa testa och gör dessa tio avsnitt för dig själv och närmast sörjande. Då hinner du bli varm i kläderna och göra de vanligaste misstagen. Sen är du reda att spela in ditt första avsnitt som du kan publicera. Då kommer dina lyssnare möta en mycket proffsigare podd och chansen att lyssnaren kommer tillbaka blir större.
Testa först, publicera sedan.
Äntligen fick vi tillfälle att besöka Sveriges punkfarfar nr 1, tomatodlaren, snusfabrikören, Allan Edwall-tolkaren, Stefan Sundström! Uppdraget var att spela in ett avsnitt av podden Fåglar finns med Stefan som gäst, hemma hos honom på Ekerö.
Ja, vi försöker göra så. Spela in på olika platser i olika miljöer. Det blir en rörelse i avsnitten och alla platser har olika förutsättningar för fågelskådning, något som är en värdefull ingrediens i vår podd.
Men att spela in på olika ställen och i olika miljöer kräver en hel del från en poddare. Man får vara med om det mesta. Man kan se Fåglar finns som en liten testpodd för olika ljudliga lösningar. Jag har testat myggor, jag har testat Zoom H6:s inbyggda MS-mic tillsammans med myggor och jag har satt upp en stereo-shotgun-mic i trädgården för att få det bästa stereoljudet.
Till slut valde jag följande lösning: jag spelar in min röst med Zoom H6 inbyggda MS-mic och spelar in min fågelexpert Peder med en Sennheiser MD21. Vi får en aning olika ljudbilder men det går att skruva lite på EQ:n, båda micarna återger oss i en perfekt mix vad jag kan bedöma med mina självlärda öron.
Som sagt, vi tog vårt pick och pack och drog till Ekerö och till Stefans berömda hus och trädgård. Det första som mötte oss var Stefan Sundström trevliga välkomnande i blårock. Det andra som mötte oss var ett jävla liv. Stenknallen ovanför Stefans hus höll på att få sig en omvandling eftersom det ska byggas ett hus på berget.
”Det håller på att bli nåt jävla Teeeeby det här” som Stefan Sundström kommenterade det faktum att han skulle få nya grannar.
Men det fanns ett mer akut problem, det borrades och dönade som om det vore byggandet av en ny motorväg. Och vi som hade tänkt att spela in en podd i Stefans trädgård och titta på fåglar!
Men här kom gästen själv med en lysande idé; vi börjar spela in på hans inglasade balkong med en massa oljud i bakgrunden och sedan gör vi en grej av oljudet och avbryter och fortsätter sedan inspelningen ute i skogen, långt bort från oljudet.
Stefan Sundström har verkligen en poäng här som varje poddare och ljudmakare borde fundera på: om det dyker upp ett problem på din inspelningsplats; gör en grej av det. Och det gjorde vi. I inledningen av avsnittet pratar vi om oljudet. ”Vi åkte till Stefan Sundström och förväntade oss lugnet på landet men möttes av ett jävla liv”. Och så pratade vi om det, spann kring det. Och som lyssnare känner man förhoppningsvis att vi pratar till dem, vi identifierar de genom att säga ”ja vi vet att det är lite oljud här men håll ut…!” Att prata med lyssnaren, det tror jag på.
Och visst, om man lyssnar på avsnittet så hör man borrljudet i bakgrunden och det kan bli liiiite jobbigt i längden men efter cirka 10 min upphör ljudet. Borrgubbarna gick på lunch och så var det problemet löst. Det gäller att ha tur också 🙂
