Petergropman.se

I lördags sändes min P2 Dokumentär ”Vad hände med Bångbro-Stina?”. Mycket kul att vara tillbaka i P2 Dokumentär, det var ju ett tag sedan sist, våren 2015 närmare bestämt då mitt program om Evert Taube och Huldas Karin sändes.

Bångbro-Stina ja! Vilken profil! Och vilken bortglömd pionjär. Hon utmanade den manliga dragspelsgenren, hon var den första kvinnliga dragspelaren som spelades in på skiva. På 30-talet blev Stina Karlsson ”Bångbro-Stina” med hela svenska folket. Men plötsligt försvann hon från estraderna.

Bångbro-Stina var ett stort namn i dragspelskretsar på 30-talet. Tillsammans med Albin Fernström spelade hon in stenkakor i London, kuskade runt i folkparkerna och spelades i radio, alltid med ett taktfast komp i dragspelsbasen.

Men i slutet på 40-talet tycktes strålkastarljuset slockna.

I den här dokumentären söker jag svaret på vad som egentligen fick Bångbro-Stina att lägga dragspelet på hyllan.  

Medverkande i dokumentären:

• 

• 

• 

• 

Tack till alla medverkande! Läs mer här om Wictor Johanssons forskning Var är dragspelsmusikens kvinnor?” (Svenskt visarkiv)

Äntligen är det dags att publicera en sprillans ny radiodokumentär och givetvis innehåller historien några kassettband… Efter att vi släppte ”Mysteriet med kassettmannen” så verkar jag dras mot de magiska små banden. Visst, det är nostalgiskt, det är gubbvarning på nivå 10 men det är också som små minidokumentärer. Man hittar ett band; stoppar in det i bandspelaren (jo en sådan ska man ha kvar!) och vips så dyker det upp en inspelning med Tracks med Kaj Kindvall från en regnig lördag i oktober på 90-talet. Och man sveps tillbaka i tiden. Minnen vaknar till liv, man gör en dokumentär resa i huvudet.

För att vara lite högtravande kan man säga att kassettband är en minnesbärare. Så har det verkligen varit för Ludvig Isacsson, den yngsta sonen till artisten Pierre Isacsson. Han var nio år gammal när Pierre omkom med Estonia, tillsammans med 851 andra den där blåsiga natten på Östersjön. Det blev en svår period för Ludvig och hans familj. Men kvar fanns fyra soloskivor, en superhit, och massa låtar tillsammans med Family Four och en stor låda med massvis med kassettband. Det var antagligen ingen tröst, katastrofen var ju ett faktum, men kanske något att hålla i handen när det blåste som mest.

På kassetterna fanns flera demoinspelningar som aldrig tidigare har publicerats, klipp från Pierres karriär, telefonsvararmeddelanden, och inspelningar då Pierre repeterar vad han ska säga i ett radioprogram. För Ludvig blev det ett sätt att få kontakt med sin bortgångne far, ett sätt för honom att förstå vad konflikten mellan Pierre och Ludvigs mamma egentligen handlade om. Och en röst till tröst. Och vilken röst sedan, en tung basstämma med kraft och trygghet. Den där papparösten som vi alla nog kan relatera till.

Vi har valt att kalla P4 Dokumentären för ”I skuggan av källarlåten”. För så var det verkligen för Pierre Isacsson. Han fick en megahit med låten ”Då går jag ned i min källare”, året var 1974 och karriären pekade spikrakt uppåt. Visserligen var han redan känd från gruppen Family four men nu lossnade det på riktigt. Men en stor hit kan också vara en belastning. I dokumentären beskriver biografiförfattaren Per Wiker låten som plojlåt (den handlar om en man som leker med sin ångmaskin i källaren och samtidigt smuttar på ett glas vin) som kanske skymde sikten för hans andra låtar. För det kom faktiskt många låtar med Pierre Isacsson på 70-talet, fyra soloskivor på rad blev det. Skivorna är ganska blandade i både genrer, kvalitet och upphovsmän. Det är schlagers, svensktopp och countrystänkare på svenska. Guldkornen på skivorna är enligt mig: Spå mig, Morgan Kane, Snart kommer jag hem, Jag vill andas samma luft som du, Gatorna på Söder, Dags att gå, tacks för mig, och Angelina. Vill också på att rekommendera ”Spelaren” som kom som singel 1982. (Ja, det är en översättning av The Gambler).

Att arbeta med en dokumentär som kretsar kring en artist är extra kul. Oftast finns det ett digert arkivmaterial att ”leka” med. Så var det när jag jobbade med dokumentären om Robert Broberg Tv- och radioarkiven är smockfyllda med herr Zero, både i intervjuer, urflippade program och inspelade shower. Då är det extra kul att leta fram klipp som kanske inte är så välspelade, kanske kan jag bjuda lyssnare på nåt fynd från arkivet…

Men med Pierre är det annorlunda. I hans fall vimlar det inte av intervjuer i arkiven. Och hans soloskivor är inte lättillgängliga, det finns bara enstaka låtar på digitala plattformer. Jag har haft hjälp av SR-arkivet att få fram hans musik men jag bestämde mig också för att skaffa soloskivorna själv under arbetets gång. På vinyl så klart! Man måste liksom känna och klämma på vaxen. Så det blev till att leta på Tradera, skivbörser och loppisar. Och till slut kunde jag bärga alla fyra skivor.

Men trots att Pierre är lite anonym i eterarkiven så lämnade han, som sagt, många kassetter efter sig och även privata videofilmer som familjen Isacsson har delat med sig frikostigt av.

Men det mest talande klippet av alla är nog när Pierre försöker sig på en comeback. Sommaren 1994 uppträder han i ett caféprogram i TV och får frågan var han har varit nånstans. Han berättar att han jobbar som kryssningsvärd på färjan mellan Stockholm och Tallin. Sen kommer frågan om källarlåten, om han någonsin kommer ifrån den… Nej är svaret.

Det som inte tv-tittarna vet är att Pierre är nyskild och deprimerad och kämpar för att få skivbolagen att förstå att det finns betydligt mer seriösare låtar från herr Isacsson. Men ingen verkar nappa. (Se klippet här nedan när Pierre spelar då outgivna Eden i TV 1994)

Några månader senare är katastrofen ett faktum.

Cirka 27 år efter Pierre Isacssons död är han aktuell med musiken han aldrig hann ge ut, med skivan ”Innan slutet”, som sonen Ludvig låtit ge ut.

Medverkande i programmet:

Ludvig Isacsson – son, artist och producent
Per Wiker – författare till boken om Pierre Isacsson
Pontus Platin – artist och kompis
Janne Schaffer – gitarrist
Marie Bergman – artist

Stort tack till alla medverkande!