Ordstävet ”man lär sig av sina misstag” är ett väldigt uttjatat utryck. Men det är 100 procent sant, i alla fall i den anekdot jag tänker berätta nu.
Jag minns inte exakt årtal, men det måste varit efter millennieskiftet. Jag kanske pluggade på gymnasiet, och samtidigt jobbade jag ideellt på den nystartade radiokanalen Radio Bohuslän som då hade säte i Stenungsund. Jag och min dåvarande kollega Helene Hagström hade varje helg ett block som vi kallade för Helgblocket (inspirerande namn va…?) där vi påade och avade låtar och mellansnackade. Ibland hade vi nån gäst, jag minns att Uno Svenningsson var i studion en gång och en gång fick Helene seans med självaste Per Gessle och Marie Fredriksson.
Så en dag hade Helene fått chansen att intervjua Lena Philipsson. För en liten närradiostation var detta något stort. Men Helene hade fått förhinder och jag fick med väldigt kort varsel ta intervjun. Lena PH skulle ha någon show på Rondo och intervjun skulle äga rum i hennes loge.
Jag lånade min mors röda Renault Twingo och störtade iväg till radion där jag hämtade upp en MD-spelare med inspelningsfunktion och nån liten glappande mic. Jag frågade praktikanten om MD:n hade fräscha batterier. Det hade den, sa praktikanten.
Eftersom jag fått intervjun med så kort varsel var jag försenad och i bilen på E6:an ner mot Göteborg hann jag kanske tänka ut en vettig fråga, men i övrigt var mina kunskaper om Lena PH ytterst begränsade. Men jag var van att koka soppa på en spik. Det gjorde vi mycket på Radio Bohuslän. Upp med micen och kör, var devisen.
Vid den här tiden hade Lena PH ännu inte vunnit Melodifestivalen med ”Det gör ont”. Så Lena PH var mer ”jag syr mina egna kläder” och ”Dansa i neon”-Lena. Det kan man säkert fråga något om. Och om hennes show på Rondo.
Jag hittade en parkering utanför Rondo och störtade in till Lenas loge. Jag var försenad och uppe på scen stod hela hennes band och väntade på Lena inför genrepet av hennes show. Man kan väl milt säga att Lena PH inte var jättesugen på en intervju med en osnuten närradioreporter. Jag försökte lätta upp stämningen med några för-frågor, Lena sa: ”Ställ dina frågor så får jag se om jag kan svara”. Peppen var total!
Jag tog upp min MD-spelare och mic och tänkte att nu är det bara att köra, jag ville ju inte svika min kollega Helene som hade jobbat till sig ett sån fin kändis som Lena PH. Jag kan anta att jag med svettiga och stressiga fingrar tryckte på rec -knappen på MD-spelaren. Inspelningen gick igång. Jag skulle precis ställa mina oförberedda frågor när det blinkar till i displayen.
”Bat.” Blink blink blink. Död.
MD:n är död. Batterierna är slut.
Jag tittade upp mot Lena PH och undrade lite försiktigt om hon kanske möjligtvis hade några batterier liggandes nånstans. Nej. Det hade hon inte. Lena gick. Jag satt kvar, antagligen med den tommaste blick som någonsin hade skådats i Rondos loge.
Jag skyllde på praktikanten, han försäkrade ju att batterierna var fräscha. Men det var givetvis mitt eget fel, jag som reporter ska alltid ha koll på utrustningen, allt ska vara på sin plats. Hädanefter bär jag alltid med mig extra batterier, helst en hel batteripark 🙂
Så vad vill jag ha sagt med detta inlägg? Dels vill jag bjuda på en anekdot från en tid då närradio fungerade lite som nutidens poddar. Men jag drog en viktig lärdom av detta; ha alltid alltid koll på din utrustning. Det funkar inte att skylla på någon annan. Efter varje inspelning och intervju låter jag gästen sitta kvar en stund medans jag kontrollerar att inspelningen fastnat på minneskortet. Det har den gjort hittills, ja, frånsett från mötet med Lena PH. Om du tycker det är jobbigt att säga till gästen att sitta kvar kan du alltid skylla på chefen; ”hen blir så besviken om jag kommer hem utan en intervju”. Det fungerar alltid.
Allt som oftast hör jag nya poddare säga: jag köpte en mic och en inspelningsmojäng, satte upp den på bordet och bara körde. Visst, det arbetssättet är inspirerande och framåtsyftande, man vill komma igång med sin podd. Men oftast blir de första avsnitten dåliga rent ljudmässigt, och visst, det ligger i amatörpoddens natur att poddens utformning och tekniska färdigheter växer med tiden. Men om du som nybörjarpoddare lägger en halvtimme på att läsa instruktionsboken till din inspelningsmojäng, att testa utrustningen, att lyssna på hur det låter när du spelar in, ja då blir din podd mycket bättre!
Låt inte dina potentiella lyssnare skippa din podd, bli inte en avstängare. Och skyll ALDRIG på praktikanten…