Jag har aldrig varit särskilt bra i skolan. Speciellt inte från klass 1 fram till klass 9. Vad jag hade för medelbetyg i högstadiet ska vi inte prata om. Jag skolkade inte särskilt mycket men jag hade svårt att liksom koncentrera mig. Det mesta blev ganska slarvigt utfört. Men jag var samtidigt mycket samhällsintresserad. Jag missade sällan en nyhetssändning och jag körde alltid nyheter när jag lekte radio. (Att Olof Palmes mördare hade gripits var alltid i topp.)
Så kom gymnasiet och jag sökte in till medielinjen i Kungälv. Jag ville fördjupa mitt stora intresse: att sända radio, som jag har gjort till och från sommaren 1994. Men jag kom inte in. Hade ingen aning om vad jag skulle göra. Det fick bli el-programmet på Nösnäsgymnasiet i Stenungsund. Jag har alltid grejat med tekniska prylar och att koppla ihop lite el är väl inte så svårt? Jo då, det var hyfsat lätt men när det kom till matten blev det svårare. Det gick inget vidare på elprogrammet. Jösses vad jag maskade på dagarna. Gick runt inne på skolan och försökte gömma mig för lärarna. Jag var en så kallad hemmasittare fast jag var i skolan.
Det är 24 km mellan Stenungsund och Ljungskile. Jag vet inte hur jag hade hört talas om Ljungskile Folkhögskolas journalistlinje. Den hade ett samarbete med Sveriges Radio. Skolan ligger inte så långt från där jag är uppväxt men med mina dåliga skolresultat var det ljusår dit. På den tiden var söktrycket tungt och ryktet sa att det var omöjligt att komma in.
Jag hoppade av el-programmet och började istället på Komvux. Där läste jag till kurser för att få ett fullständigt gymnasiebetyg, det var man tvungen att ha för att komma in på journalistlinjen. Jag läste alla möjliga kurser, samhäll B, webbdesign, svenska B och C och plötsligt hände det något. Jag minns att jag satt hemma med mina föräldrars compaq-dator och hamrade in ett arbete om vietnamkriget. Jag tyckte det var så himla kul. Jag skrev ett tal till svenska c som fick applåder av mina klasskamrater och lärare. Vi hade en historielärare som tog med oss till Lödesö museum. Plötsligt var det kul att gå i skolan. Jag har funderat mycket på vad det var som hände. Var det ämnena, atmosfären på komvux-skolan eller att jag bestämt mig för att försöka ”bli nåt”?
Nu har jag svårt att ta det kronologiskt. Minnena flyter ihop. Men jag minns att jag hade pluggat klart på Komvux och jobbade ett år som lantbrevbärare på posten. På en av rundorna åkte man över motorvägen i trakterna av Gullborga i Svenshögen. Där på bron såg man vägen mot Ljungskile och jag kände alltid en längtan till att börja på Ljungskile folkhögskolas journalistlinje.
Jag sökte in och en dag kom det ett vitt kuvert i brevlådan. Jag bodde då i en lägenhet i Stenungsund och jag stängde in mig i sovrummet. Min dåvarande sambo har beskrivit det som att hon hörde ett vrål från en grottmänniska. Jag vrålade i både glädje och i nån slags revansch. Från att ha varit sämst i skolan hade jag plötsligt placerat mig innanför spärren bland de som var lite bättre.
Jag gick ut journalistlinjens radiolinje år 2005, med vänner för livet. Det var både en rolig och omtumlande tid.
För en tid sedan hörde läraren och journalisten Elisabeth Cederblad av sig till mig. Hon är numera lärare på Ljungskile Folkhögskolas journalistlinje och för första gången har skolan anordnat en poddkurs på distans. Elisabeth hade hört vår podd Fåglar finns och ville ha mig som gästföreläsare. Något som var svårt att tacka nej till.
Så där satt jag vid min mikrofon och skärm och försökte berätta hur man gör en podd. Nutidens 10 000 kr-fråga med lika många svar. Men jag pratade och jag fick initierade och roliga frågor och kursdeltagarna och Elisabeth somnade inte.
På journalistlinjen hade vi ofta gästföreläsare. Jag minns att Björn Tunbäck var där bland annat. Och tv-reporten Peter Löfgren. Jag tyckte alltid dessa tillfällen var givande, och jag var nog lite avundsjuk på dem som fick stå där och prata om sina yrken. Och nu fick jag göra samma sak. Det hade Peter i nionde klass som inte kom in på mediegymnasiet i Kungälv aldrig trott.
